Jag vet att ni är några (från instagram) som väntar på just detta inlägget, men tanken var
att "dockinlägget" handlade om någon helt annan, nämligen dockan Eva.
Fast jag berättar mer än gärna om de här fina flickorna i keramik som
jag fått adoptera från Nikki och det är hon, Nikki, som har gett dom liv i
lera och glasyr, med mimik och unik frisyr. Helt enastående var och en på sitt lilla sätt.
Det här är alltså Bitter Britta.
Hon är skeptisk till det mesta, men är inte sen på att testa,
sin teori i praktiken, fast ofta blir hon rätt besviken.
Men om man är riktigt genuint snäll, klappar henne på axeln och säger -du är bra!
ja då kan det hända att hon inners inne blir varm om sitt lilla stenhjärta
rentutav glad. Jag tyckte mig skymta ett leende härom dagen,
fast kanske det bara var ett tecken på ont i magen.
Hon har den uppsynen ibland, som vittnar om lite lätt tveksamhet.
Ofta måste man ta mod till sig för att våga pröva innan man vet
och det kan vara svårt om ens yttre skal är hårt.
Med riktigt mycket värme, kärlek och omtanke, mjuknar det flestaäven Britta.
Det gäller bara att hitta rätt nyckel eller knäcka koden för att förtjäna den,
Tilliten.
Hon påminner mig om det där hon står, Bitter Britta, så blek och fin,
med sitt ansikte av porslin.
Jag visar de andra två när jag är tillbaka på hemmaplan igen. Vi hörs!
