onsdag, februari 15

TROTS OCH KROKODILTÅRAR



Vad var det jag missade? såg jag inte, gav jag inte tillräckligt med uppmärksamhet, kramades för lite och sa jag älskar dig för få gånger på en dag? ...kanske ändå inte är ensam i denna förtvivlan, men det gör mig inte mindre ledsen för det eller att jag känner mig bättre som förälder. Det stavas tydligen 6-års trots. Finns massor att läsa om på nätet om man googlar, vilket var det första jag gjorde när jag kom innanför dörren. Taskig attityd, fula ord och ett OCHARMIGT beteende. Igår tjurades det för att man (läs han) inte fick nån present eftersom det var alla hjärtans dag....totalt oönskat beteende, men vi fikade tillsammans och hade det mysigt ihop (trodde jag). När jag hämtade honom på skolan idag hörde jag att han sa ett mycket runt ord till sin lillasyster var på jag frågade fröknarna om de märkt en kaxig attityd hos pojken...å... JA va svaret...och en massa beskrivningar på hur jobbig han hade varit under dagen, men inte några ord om hur VANLIGT det tydligen är just i 6-årsåldern, tror jag hade mått väl av att  få veta det då. Jag frågade om tips av proffsen (pedagogerna) och det var följande tjata tjata å tjata (vilket jag tycker att jag redan gör så att jag hinner att tröttna på min egna röst både en och två och tretusen gånger)...så nu vet ni vad jag kommer göra den närmsta framtiden, TJATA...kanske resten av livet (hoppas inte), men jag vill att ni alla skall veta att jag inte klandrar någon annan än mig själv och jag vill att ni skall förstå hur högt JAG ÄLSKAR HONOM, verkligen älskar honom, oavsett vad....älskar älskar älskar min son, men ikväll finns det risk för tårar...KROKODILTÅRAR.

6 kommentarer:

  1. *&%&€@@ f-n jag skrev precis världens längst kommentar som jag lyckades trolla bort! GAH! jaja,,,,
    Jag minns den där pisstiden, rent ut sagt. Våra "stora" barn hade den där härliga trotsen samtidigt. Ena sekunden är de som bebisar och gråter för minsta lilla (helst med beskyllningar om att man inte älskar dem) för att i nästa stund vara som uppstudsiga 16-åringar som kan allt själv och minsann ska bli behandlade som mer eller mindre vuxna. Jag har försökt att vara konsekvent och inte sänka mig till skrik och gap-nivån (även om min topplockspackning också går ibland) , förklara bara att du inte pratar med någon som inte kan uppföra sig och be barnet återkomma när det vill prata ordentligt (typ gå till ditt rum och lugna dig, så kan vi prata när du lugnat dig). Jag diskuterar aldrig med någon som är oförskämd. Är man konsekvent så brukar det ge sig. Och krama och gosa så fort du får chansen och ge beröm. Sex/sjuårstrotsen speglar tonåren har jag hört, snart är vi där så vi får väl se. Lycka till... Kram Soderson

    SvaraRadera
  2. Ibland är det inte lätt att vara förälder, och ibland är det lättare. Kram på dej!

    SvaraRadera
  3. lilla söta sexåring, du är lyckligt utvald att få födas och växa upp i sverige med dina fantastiska föräldra. eh haha, nu borde inte moster tjata mer om ghana, men.. du ska veta att där vågar inte barnen ens försöka ha lite trots.

    nej men.. mosters lilla sötis, kom till stockholm så gosar vi istället!

    SvaraRadera
  4. SAMTLIGA! tack för stöd och pepp.

    SvaraRadera
  5. du, här är det samma trevliga attityd som flyttar in med jämna mellanrum. 6-åring så det skvätter om det! och jag tjatar, gnatar, skäller, lockar och pockar - gör ALLT för att hitta den där trevliga lilla människan som för det mesta bor här.
    ör att överleva har jag nu bytt ut "sluta nu", "lyssna", lägg av" osv till "sluta jiddra börja trolla". får iaf mig själv att känna lite rolighet i tjat-gnat-varda'n. ;-)
    //mrsC

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack för tips! börja trolla, ha ha ha, det är ju det man önskar att man kunde.

      Radera