fredag, mars 11
Mamma
Jag tänker på min mamma idag, det har jag förresten gjort varje dag sen hon gick bort (snart ett år sedan). I vår familj har vi valt att vara öppna och prata om det som hände, fast jag har inte förmått mig skriva något om det här på bloggen ännu. Det är så himla svår. Du förstår, hon valde det själv. Ibland tror jag att hon ångrar sig...(kanske för att det är så svårt att förstå att någon man älskar verkligen inte vill leva). Reaktionen hos många är , hur kan man göra så? vilken egoistisk handling. Och ja det är det, men det är ju lika egoistiskt att tänka den tanken. Som om man hellre ser att människan lider bara hon lever så att JAGET slipper lida. Det rättfärdigar ju inget precis men jag försöker bara förstå. Det är inte lätt att leva med bipolär sjukdom som hon hade, det förstår jag, men det är heller inte lätt att leva bredvid. Allt man säger och gör vägs på vågskål och ibland blev det man trodde skulle vara en tröst eller kärleksförklaring istället ett krav och en uppmaning. Man lägger så lätt skulden på sig själv. Vad kunde jag sagt vad kunde jag gjort?, eller vad gjorde jag eller sa jag som var fel? Det blir liksom dött lopp! Hon är död och kan inte svara på frågorna jag har och jag är inte säker på att hon skulle kunna göra det även om hon var i livet. För ångest gör inte mig mer klarsynt iaf. Ångest gör bara jävligt ont, och Hon, min mammi, min älskade mammi, hon hade ont. Så mycket förstår jag. Jag älskar och saknar dig MAMMA! hör du det? HÖR DU DET?...tystnad* vill bara tillägga, känn inget krav på att kommentera. Jag vet att det är svårt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej hej, jag ville bara skriva att jag tänker på dej. Hon hör dig, helt övertygad är jag. Kram
SvaraRaderaÅngest gör ont. Stackars dig och stackars din mamma. Men jag tror också som Krickelin, hon här dig!
SvaraRaderaKram
Ja vad ska man skriva? Kram kanske...
SvaraRaderamen tack snälla ni. det är ju just det. man behöver inte skriva något alls. men såklart att jag tar emot alla kramar och fina ord.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderavännen. du vet vad jag tror. att man väljer bort livet med övertygelsen om att det blir så mycket bättre, för jaget och alla runtomkring. av kärlek, på något konstigt sätt.
SvaraRaderaför mig känns det en gnutta bättre när jag tänker så... trotts att jag inte ens är drabbad... varmaste kramen till finaste damen.
Tänker på dig och känner med dig! Jag vet precis hur det känns att plötsligt mista sin mamma.... min dog för 1.5 år sedan. Smärtan blir mindre stickande men finns där som en tagg för alltid... Kramar i massor!
SvaraRaderaMånga varma tankar.
SvaraRadera/Eva
Bra att du skrev det. Heja Jennie, som sätter ord på sånt man inte fattar.
SvaraRaderaStor kram
/m
Finaste Jennie!Så stolt hon var över dig,dina syskon o era barn!Klart att hon ser o hör dig!Som hon slet med sin sjukdom,så länge!Hon o Martin har det nog fint nu!Sinnesro.....Kram på dig lilla unge...Lotta
SvaraRaderatack för all omtanke snälla ni
SvaraRaderamin mamma tog också livet av sig. det är länge sen nu, jag var 18 och tiden har gått. 14 år i år. jag tycker det är modigt att du skriver om det! själv har jag inte vågat riktigt. skriver bara att min mamma är död, inget mer. men egentligen vill jag skriva något om det. kanske någon dag.
SvaraRaderatack för ett fint inlägg, kram, Annika
Annika det där med självmord är ju så himla vanligt och ändå har man så svårt att prata om det. Det blir liksom som en stor jävla hemlis som väger ton att bära på. å sen är det så svårt att välja orden så att det inte blir fel, alla har ju olika upplevelser kring det. men det är skönt när man kan dela. Tack för dina ord. Kram jennie
SvaraRaderaJag vill skicka en kram. Vill säga smarta saker. snälla saker. som lyfter bort lite smärta. Men sen kommer jag på att det inte går.
SvaraRaderamen jag kan skicka lite värme. i form av en kram. eller fler. om det skulle hjälpa?
Din mamma, min vän, var så otroligt levande, lämnade ett så starkt avtryck på jorden, att jag tror mig se henne ibland. Hon kör en bil, går förbi, svävar runt hörnet och jag hajjar till. Hon var inte sjuk, för mig, vi är många likadana i så fall. Det är mänskligt att fly undan den själsliga smärtan. DET GÖR SÅ ONT INNUTI ATT MAN INTE KAN, VILL ELLER ORKAR hantera det, men... Det är så viktigt att försöka finna en väg här och nu, för de som är kvar! Smärtans, ångestens demoner är till för att skrämmas bort, tämjas och jag tror att det går, om man bestämmer sig... Om man bestämmer sig för att leva sitt liv, här och nu och möta de andra, där borta, sedan, när det blir tid för det. Om vi uppehåller oss vid sorgens smärta äts vi upp och kan inte leva våra egna liv så som de är lämpade. Vi måste lära oss och kan göra det av vår mamma, vän att vårda varandra. Det har människan svårt för att göra i alla lägen, men jag tror att det går. Jag gråter iblan... För att din mamma, min vän valde att gå tidigare, men tårarna är även för alla de andra lidande. Liksom Jesus, även om inte jag är han! Love you!
SvaraRaderafröken blund...du skriver alltid så fina och smarta saker tycker jag och ibland hjälper du mig att förstå sånt som jag inte kan sätta ord på själv. tack för värme och kram.
SvaraRaderaC...önskar också att jag var Jesus ibland, men jag är bara en simpel frälare, en sån utan s.
Min pappa tog livet av sig. Jag kände inte honom, för min mamma flydde ifrån honom när jag var 4 år. Min bror var 6 år. Min pappa var psykopat.
SvaraRaderaSedan mitt under en pissig skilsmässa från mina flickors pappa som för övrigt också är psykopat så kom en polis och knackade på min dörr. Din pappa är död sa han. Jaha. sa jag.
Efter en stund förstod jag att jag skulle få ordna med ett dödsbo mitt i mitt elände. Hemskt var det.
Jag fick nyckeln till hans lägenhet 50 mil ifrån mig. Lägenheten där man funnit honom död.
Jag kan säga att jag fortfarande inte har bearbetat detta.
Det fanns inte ett enda spår av att han hade två barn. Inte ett enda.
Usch ja, livet är allt bra konstigt. och nu har jag babblat färdigt.
Bra av dig att skriva om det svåra. ville jag säga.
Kram till dig.
Vad bra och modigt att du vågar skriva om det svåra. och märkligt att läsa för att för exakt tre veckor sedan fick jag reda på att en vän till mig valt att avsluta sin stund på jorden. Dagen efter han sagt till mig hur bra han mådde och att allt började ordna upp sig nu. Han hade också bipolär sjukdom. Jag förstår det inte riktigt ännu, försöker greppa att jag aldrig mer kommer att få prata med honom se honom, ja. Aldrig mer något. Jag hoppas att både han och din mamma har fått ro nu. Kram till dig
SvaraRaderasitter här och gråter- du fångade mig. Jag hoppas givetvis att smärtan smetas ut ju mer tiden går men de man verkligen älskar smärtar så mycket längre. Dock är det smärtan som får oss att minnas de finaste stunderna tillsammans med dem. Och visst hade man önskat att all bara kom ihåg en genom våra finaste stunder?
SvaraRaderaKRAMAR till dig
Klara