Döden döden döden

DÖD DÖD DÖD. Där sa jag det HÖGT. så himla mycket död omkring mig hela tiden och mitt i allt ihop försöker jag bara leva. Jag läser svåra och tunga saker hos andra så jag nästan tappar andan och ramlar ihop i en liten blöt pöl på golvet, men det tröstar mig, det andra skriver. Inte för att jag tycker att det är skönt att höra att andra har det tufft utan för att orden tröstar, dom man känner igen. orden som förklara känslorna jag har. En gång för länge sedan fick jag panikångest. Jag var så JÄVLA RÄDD för att dö, så rädd att jag till slut inte vågade leva, men hoppet kom tillbaka, hoppet om livet och allting började ljusna. Det blev lättare att andas att vistas ute bland folk och göra saker som jag brukade göra. Livet rullade på.
Sen kom det. Alla dom där tunga tetrisbitarna i full fart, snabbare , svårare och hårdare, en högre nivå. Pang pang pang DÖD! Allt hände som inte fick hända allt som jag inte trodde kunde hända, hände. Min fina lillebror bara dog...bara sådär, så som man säger att man inte kan. En frisk människa på 25 år och på toppen av sitt liv med kärlek och allt. En härlig, knasig, retlig och rolig människa med viljan att leva och så var det bara nåt som bestämde att han inte skulle få det. VA FAN! Det har snart gått 2 år, men jag väntar fortfarande på att han skall ringa eller komma och säga hej efter jobbet, busa lite med kidsen och kanske be mig att klippa hans hår, men telefonen är tyst och han verkar inte hitta hit. och jag vill bara vakna. VÄCK MIG! snälla Martin, väck mig.