ANTON

Det här är min bror, Erik, han med världens bredaste leende

och med det största varmaste hjärtat på rätt ställe. Han ställer alltid upp. Inga problem liksom.

Han är numer en stolt far, och tillsammans med sin fru "Tessan" har dom sonen Anton.

Kanske är jag inbillningssjuk, men jag kände att jag fick en speciell kontakt

med honom där och då, som om vi känt varandra förr, den blicken liksom.

Tillsammans med mina systrar och Tessans bror fick Anton fyra stolta faddrar.

Visst är det som om han tittar rakt in i själen på en?!

Här är vi och dopfunten.

ås å sjöng vi lite. Asså, varför är det så himla svårt att sjunga psalmer, som om dom är skrivna för

att man skall känna sig dum. Man (eller läs jag)"snesjunger" och går upp i falsett bara för att i nästa stund försöka rätt upp det hela med basstämman från tårna. Jag saknar den spontana glädjen i Kyrkan

med sången just. Man skall ju vara så himla välkommen där i Guds hus, men jag känner mig bara

betraktad med någon slags granskande blick och ett jättestort pekfinger. 

Nåväl, nog om det. Det var ett jättefint dop och Anton var så snäll hela tiden och somnade

till slut i faster Tessans knä. Efter det fikade vi och föräldrarna öppnade Antons presenter.

som sagt, vi var alla systrar faddrar, men Emelie var sjuk och Jaden med, men dom kom en liten

stund iaf så att vi fick gosa med honom också.

Det är så himla fint med syskonbarn. Då får man en dos av bebis och så slipper man

allt det där andra, sömnlösa nätter, ammandet och bytandet, man kan bara njuta helt enkelt.

Bra sak!