Min snusmumrik

Nu är han på annan ort. Sköna dagar i alperna i goda vänners lag, sånna däringa vänner med samma intresse. Vi gör så, han och jag. Låter varandra få utrymme för egna intressen.
Klart att han skulle ha med sig kameran på resan också. Ett intresse som annars jag står för i denna familjen. Han packade laddare och kablar för att kunna överföra bilderna till dator under tiden, ifall det nu skulle bli sådär TOKIGT många bilder. Sådär tokigt många som förrförra gången, då det blev ETT HELT! Förra gången kanske han lyckades ta 20, så nu fick han lova att att ta fler annars tyckte jag kameran kunde få stanna hemma. Han bad mig tömma kameran och ladda den.
Sagt och gjort. Å så, när vi hade pussats hejdå, såg jag att han hade glömt kameran...till min stora glädje. Tänkte att det inte va så farligt och kände mig nöjd över vetskapen om att jag kunde, när jag ville, fota aktuella händelser här hemma. Jag gick med den nöjda känslan i ungefär 5 minuter, då ringer han och säger att han glömt den. Mmm, sa jag, jag vet. Fast jag har ju alla kablar och laddare med mig, allt annat förutom kameran, sa han.
Arghhhhh, så nu kan varken han eller jag ha någon nytta av kameran denna veckan. Attans osis. Man ska aldrig lita på en SNUSMUMRIK! hur fin han än må vara.